Familj

Min familj är ju egentligen två familjer nuförtiden då jag sedan 2006 har barn och en egen liten familj. Men vi tar det från början.

Jag föddes den 16 Februari 1975 på Nacka sjukhus av min mamma Annika, min pappa Janne hann precis komma till förlossningen då det gick undan för mig redan från start. Efter några dagar på sjukhuset åkte vi till Krusboda i Tyresö där vi bodde tills jag var ungefär 1 år. Sedan flyttade vi till Skuru i Nacka och kom då att bo några hundra meter från min farmor (Rosa) och farfar (Olle) som bodde på Skurusundsvägen. 1980 kom min bror Ralf till världen och helt plötsligt var man inte ensam stjärna.

Ralf var från början en väldigt “egen” person med stor integritet och han gick sin egen väg redan i tidig ålder. Från början var han mest en lillebror som man kunde (och förväntades) plåga på en massa olika sätt men med åren kom han att bli min allra bästa kompis och så är det än idag. Vi har delat intressen som handbollen, ju-jutsu och musiken och intresset för teknik. Idag tränar vi regelbundet kampsport tillsammans och umgås regelbundet varje vecka. Ralf valde tidigt databranschen och är idag en mycket begåvad IT tekniker med uppdrag för bla ett av landets största internet caféer.

Min pappa Janne jobbade på Nacka Motorrenovering som min farfar Olle startade 1949 och som låg nedför backen från där vi bodde. När farfar gick i pension så tog min pappa över företaget och bytte då namn till ENEM (står för N+M, Nacka Motorrenovering). Han specialiserade sig mer på trimmning till rally och framförallt kamaxlar och räknas nog som en av landets främsta motortrimmare med framförallt riktigt bra kamaxelprofiler som han konstruerar och tillverkar själv. Janne har alltid varit väldigt väldigt delaktig i mitt liv och alltid ställt upp och skjutsat och engagerat sig i mina intressen. Han var en flitig åskådare när jag spelade handboll och jag kände alltid hans stöd i både med och motgång. När jag valde att satsa på ju-jutsun tyckte han att det var svårt i början att förstå regler men när han varit med och tittat på ett stort mästerskap (EM1997) förstod han tjusningen med kampsporten och efter det var han även min största supporter på alla ju-jutsu tävlingar. Min pappa jobbade hårt och mycket under min uppväxt och gav oss ekonomiska möjligheter att bo bra och kunna semestra mycket tillsammans hela familjen både på sjön, i fjällen och utomlands. När man är yngre förstår man inte dessa processer men jag kan idag i vuxenålder förstå hur mycket han slet för att vi skulle ha det bra. Vi har aldrig haft en relation där vi pratat djupt om känslor men jag har alltid kännt mig omtyckt och älskad och idag har vi en djupare relation, mycket beroende på det som hände vår familj år 2000.

Min mamma Annika var utbildad frisör och jobbade med det under många år innan jag föddes. När jag liten och upp till dagisålder var hon hemma som dagmamma åt min kompis Gregor och mig. Vi hade jättekul tillsammans och det var även efter den tiden som hon skolade om sig till förskolelärare och kom att jobba med det resten av livet. Min mamma var en fantastisk person, nästan alltid sprudlande glad men också med ett riktigt humör och mycket känslor. Hon var ju ensam kvinna i huset och det kan inte ha varit lätt alla gånger med tre grabbar i huset, speciellt när vi blev äldre. Hon höll på med gymnastik på hög nivå när hon var yngre och fortsatte att dansa jazzdans med sina kompisar genom hela livet. De var ett galet gäng som umgick mycket tillsammans och hade partyn med olika teman och reste tillsammans. I det gänget fanns även hennes båda systrar Gunilla och Kicki.  Hennes pappa (min morfar) gick bort i magcancer när hon var 18 år och det sörjde hon och önskade att vi hade fått träffa morfar Gösta eller “Göken” som han kallades. Jag kunde prata med min mamma om allt och hon var en fantastisk lyssnare och en sån person som såg alla människor. Hon ställde upp för mig i alla situationer och vi hade väldigt roligt tillsammans.

I Februari år 2000 dog hon efter att ha fått en hjärntumör. Hon blev sjuk 1998 men opererades och blev till och med friskförklarad och började jobba försiktigt igen men julen 1999 hade cancern  kommit tillbaka och efter det gick det fort. Den dagen hon gick bort är den overkligaste men samtidigt den mest verkliga dagen i mitt liv. Det går inte många dagar då jag inte tänker på Annika även om tiden läker sår/sorg . Jag önskar dock så innerligt att hon hade fått träffa Julia och Tove, det gör nog mest ont att det inte blev så för jag vet att hon hade älskat att få vara farmor.